“Pappa, ge mig din lägenhet du har redan levt ditt liv.” Efter de orden smällde dörren igen…
Han bodde ensam. Sedan hans fru lämnat honom hängde ensamheten som en tung svart slöja över honom. Allt verkade grått. Inget gav honom glädje längre varken soliga dagar, en stark kopp kaffe på morgonen eller de gamla filmer som en gång fick hela familjen att skratta. Jobbet var hans enda ankare i den här världen. Så länge han orkade gick han dit, för hemma var det bara outhärdlig tystnad. Den tystnaden ekade i öronen och skar genom hjärtat.
Dagarna rann iväg, en lik den andra, som kopior: morgon, buss, jobb, hem, skuggor på väggarna, tomma kvällar. Hans son och dotter kom allt mer sällan, nästan försvunna ur hans liv. Deras samtal blev korta, av artighet. Sedan slutade de svara. Han drev omkring timmar i gatorna, stirrade på främlingars ansikten, hoppades hitta något bekant där. Åldern skrämde honom inte men att dö ensam, det gjorde det.
Han kände hur något slocknade inuti. Själen värkte, drog ihop sig. Han tänkte på sin fru han ville be om ursäkt, men vågade aldrig ringa. Han älskade henne fortfarande. Ångrade allt han inte sagt.
Sen, en dag, stod hans dotter i dörren. Han blev glad som ett barn. Bakade hennes favoritkakor, satte på kaffe, hämtade fotoalbumen ville minnas gamla goda tider. Men hon kom inte för det.
“Pappa,” sa hon, iskallt, “du bor ensam i en fyra. Det är inte rättvist. Sälj den. Du kan köpa en etta och ge mig resten av pengarna.”
Han trodde inte sina öron. Trodde hon skämtade, att hon skulle skratta. Men ingen glimt av skämt syntes i hennes blick.
“Jag… jag säljer inget. Det är mitt hem… ert barnrum finns här, jag bodde här med din mamma…”
“Du har levt färdigt!” fräste hon. “Jag behöver pengarna mer! Varför ska du ha så mycket plats?”
“Kommer du tillbaka någon gång?” viskade han, knappt igenkännande sin egen röst.
Hon såg på honom likgiltigt, satte på sig skorna och sa: “Vid din begravning.”
Dörren smällde. Han stod som förlamad. Sjönk sedan ihop på golvet. Smärtan i bröstet bultade som en hammare. Han låg så i tre dagar. Ät inget, hade ingen kraft, inget hopp. Ringde sedan sin son.
“Micke, kom… jag mår inte bra,” bad han.
Sonnen lyssnade. Tystnad. Sedan sa han: “Pappa, ta inte illa upp, men den stora lägenheten behöver du verkligen inte. Jag vill köpa bil, du kan hjälpa mig… Jag skulle komma om du sålde.”
Sedan blev det tyst. Den sortens tystnad som ekar i öronen och lämnar ett hål i själen. Han lade på. Förstod att han inte hade några barn längre. Bara främlingar som delade hans blod.
Nästa dag gick han till apoteket. Där mötte han sin exfrus bror. Mannen såg förvånad ut men hälsade.
“Anna?” frågade han, “hur mår hon?”
“Hon flyttade till Italien,” svarade mannen kort. “Gift sig med en italienare. Hittat lyckan.”
“Hon hittat lyckan…” Orden brände. Han var inte emot hennes lycka. Bara mot sitt eget tomrum.
Nästa morgon vaknade han med en tyngd över bröstet. Ett lågt, mörkt molntäcke hängde utanför. Han drog på sig jackan, gick ut. Drev några gator. Hittade en gammal bänk på en innergård. Satte sig. Slöt ögonen. Hjärtat slog en sista, smärtsam gång.
Hans själ, trött på smärta, likgiltighet och tystnad, steg äntligen till en plats där ingen sviker. Där ingen begär det sista. Där någon kanske skulle säga igen: “Pappa, jag har saknat dig…”
Men det var inte här längre.