Min son har byggt en familj där jag inte har någon plats
Jag heter Lars. Jag är 72 år gammal och bor ensam i ett gammalt hus i utkanten av en liten by, där det en gång var fullt av liv. Här i trädgården sprang min son barfota i gräset, ropade på mig för att bygga kojor av gamla filtar, och tillsammans grillade vi potatis i glöden och drömde om framtiden. Då trodde jag att den här lyckan skulle vara för evigt. Att jag var nödvändig, viktig. Men livet går vidare, och nu är huset tyst. Damm på vattenkokaren, ett skrapande ljud i ett hörn, och ibland hörs grannens hund skälla utanför fönstret.
Min son heter Erik. Hans mamma, min avlidna hustru Karin, lämnade oss för nästan tio år sedan. Efter det blev han den enda som stod mig nära. Den sista länken till ett förflutet där det fanns värme och mening.
Vi uppfostrade honom med kärlek och omtanke, men också med fasthet. Jag arbetade hårt, mina händer vilade aldrig. Karin var hjärtat i vårt hem, och jag var hennes händer. Jag var inte alltid där, men när det behövdes, var jag det. Underordnad jobbet, men pappa hemma. Jag lärde honom att cykla, jag lagade hans första Volvo, den han åkte till Lund för att studera i. Jag var stolt över honom. Alltid.
När Erik gifte sig var min glädje stor. Hans fästmö, Elin, verkade blyg och tillbakadragen. De flyttade till andra sidan stan. Jag tänkte: låt dem leva sina liv, låt dem bygga något. Och jag skulle vara där för att hjälpa, att stötta. Jag trodde de skulle hälsa på, att jag kunde passa barnbarnen, läsa sagor för dem på kvällen. Men inget blev som jag tänkt mig.
Först blev det korta samtal. Sedan bara sms på högtider. Jag kom förbi några gånger med en äppelpaj, godis. En gång öppnade de, men sa att Elin hade migrän. En annan gång sov barnet. Den tredje gången öppnade de inte ens. Då slutade jag komma.
Jag ställde inte till någon scen. Jag klagade inte. Jag satte mig ner och väntade. Jag sa till mig själv: de har sina bekymmer, sitt jobb, sina barn det kommer ordna sig. Men tiden gick, och jag förstod: det finns ingen plats för mig i deras liv. Inte ens på årsdagen av Karins död kom de. Bara ett snabbt samtal inget mer.
Nyligen träffade jag Erik av en slump på gatan. Han höll sin son i handen och bar på kassar. Jag ropade på honom hjärtat slog snabbare av glädje. Han vände sig om, tittade på mig som på en främling. Pappa, är allt bra? frågade han. Jag nickade. Han gjorde likadant. Sa att han hade bråttom. Och så gick han. Så blev vårt möte.
Jag gick länge hem. På vägen undrade jag: var gick det fel? Varför har min egen son blivit en främling för mig? Var jag för sträng? Eller för slapp? Eller kanske har jag bara blivit besvärlig med mina minnen, min ålderdom, min tystnad
Nu är jag min egen familj, mitt eget stöd. Jag kokar te, läser Karins brev om och om igen, ibland sitter jag på bänken och ser andra barn leka. Grannen, Maj, vinkar ibland. Jag nickar tillbaka. Så lever jag nu.
Jag älskar fortfarande min son. Mer än allt. Men jag väntar inte längre. Kanske är det föräldrars öde att släppa taget. Men ingen förbereder oss för dagen då vi blir överflödiga i livet för dem vi levt för.
Och kanske är det här den sanna mognaden. Fast nu är det inte barnets. Utan förälderns.
